Sandra

I fredags vid kl 04.30 vaknade jag och gick upp på toa och drack vatten. Sedan skulle jag lägga mig igen men kunde inte somna om eftersom jag kände värkar med 10 minuters mellanrum. Inte jätteonda men helt klart kännbara.

Strax innan kl 6 så gick jag upp och tog ett bad. Värkarna gick inte över men kom lite glesare. Efter badet tog jag två alvedon och gick och la mig igen. Värkarna fortsatte men kom oregelbundet med 8-20 minuter mellan.

Vid kl 10 avtog värkarna och jag lyckades sova ett par timmar.

Vid kl 17 när vi åt mat så kom värkarna tillbaka igen och var relativt regelbundna med 7-10 minuter mellan. Vi ringde Roberts föräldrar och förvarnade eftersom dom skulle vara barnvakt och de har ju två timmars bilväg hit.

kl 19.30 ringde vi dom igen och sa att dom fick åka. Strax innan kl 22 var dom här.

Direkt dom kom hit åkte vi in till förlossningen. Väl där fick jag ligga med ctg. Jag hade starka värkar, två på 10 minuter. Jag undersöktes men var bara öppen 3 cm och tappen var ganska bakåtriktad. Men eftersom jag ändå hade så pass mycket värkar så skrev barnmorskan in mig. 

Efter några timmar utan vidare mycket förändring bestämde vi oss för att åka hem och försöka vila lite. Att ligga i förlossningsrummet när det inte händer nått är ju inte speciellt kul.

Under natten blev det inte mycket sömn. Hade värkar var 10:e minut som gjorde riktigt ont. Men det gick fortfarande att genomlida.

Vid kl 10 på lördagen så fick vi komma in på en undersökning igen för att se om något hänt under natten. Jag var då öppen 4 cm men värkarna var glesare och gjorde inte alls särskilt ont längre, inte ondare än tidigare i alla fall. Barnmorskan sa att för omföderskor kan man ha väldigt starka förvärkar och vara öppen så mycket som 4 cm ett tag även om förlossningen inte är riktigt på gång än.

Jag fick lite starkare tabletter samt en insomningstablett som jag skulle ta innan jag skulle gå och lägga mig på kvällen om jag fortfarande hade ont, så att jag fick vila ut mig.

Under dagen var det relativt lugnt. Det kändes verkligen som att det höll på att lägga av helt. Värkarna kom inte tätare och gjorde inte ondare än tidigare.

Framåt kvällen började dom vara mer smärtsamma och hålla i sig längre stund. När Selma rörde på sig (vilket hon gjorde väldigt mycket) kändes det som att jag ville dö! Speciellt när hon gjorde det under en värk. Där snackar vi smärta!!

Pratade med förlossningen innan jag gick och la mig huruvida jag skulle ta sovdosen eller inte och hur den skulle påverka mig om det satt igång på "riktigt" när jag väl hade tagit den. Hon försäkrade mig om att den bara hjälpte till vid insomnandet och att man inte alls kände sig konstig eller så utav den. Hon sa att jag skulle ta tabletten och vända bort klockan och bara slappna av och försöka sova.

Jag tog tabletten och gick och la mig. Robert har sagt att jag somnade på typ två sekunder.

Jag vaknar av total panik. Jag inser att jag vaknat jag vet inte hur många gånger och haft sjukt smärtsamma värkar. Känner mig helt "groggy" och fattar typ inte vad som händer. Slår till Robert som jag tror sover (i väckningssyfte) och säger att "NU! måste vi åka, jag dör!" Han har tydligen klockat värkarna eftersom han sett att jag vaknat hela tiden och de kommer med 5 min mellan och gör sjukt ont.

Vi åker på en gång och kommer dit när kl är 23.30. Jag känner mig fortfarande helt yr av sömntabletten men det håller på att gå över.

Jag undersöks och är öppen 6 cm och tappen är helt utplånad.

Ctg kopplas in. Värkarna kommer hela tiden, känns som att jag inte får någon paus från dom alls. Jag ber om lustgas som hjälper mig att fokusera på något annat men hjälper inte särskilt mycket mot smärtan. Delvis för att värkarna kommer så tätt att jag inte hinner känna när värken är på gång och kan börja andas gasen i tid.

Ber om EDA så fort som möjligt eftersom jag känner att det kommer att gå snabbt och jag vill gärna hinna få den då mina värkar gör mycket ondare än förra förlossningen.

kl 02.20 går mitt vatten.

Barnmorskan tycker att jag ska gå och försöka kissa. Jag gör det och när jag sitter på toan så säger jag att jag nog måste bajsa också. Det trycke på som bara den och jag kan inte stoppa det. Barnmorskan säger att jag måste resa mig upp för att hon inte vill att jag föder i toan.

Jag får ställa mig mot en gåstol och hon känner efter och säger att hon känner bebisens huvud. Vi får också känna.

Bara ett par minuter senare är hon född, kl 02.55! Sammanlagt 5 minuters krystvärkar. Det gjorde inte ont alls!! Känns jättekonstigt då krystningarna var det som jag tyckte var mest smärtsamt vid första förlossningen.

4370 gram, 53 cm lång, 35,5 cm i huvudomfång.

Sprack bara lite lite grann och behövde sy ett par stygn.

Om man bortser från alla "förvärkar" så var den här förlossningen så bra som man kan tänka sig (i alla fall som jag kan tänka mig), den gick snabbt från att vi kom in på förlossningen och det jag var rädd för (krysningarna) gick hur bra som helst. Barnmorskan var helt underbar!