BF+1
Ja igår var det beräknad födelse för bebisen, men inte ville han titta ut då inte. Men sannolikheten att bebisar föds på bf-datumet är ju inte speciellt stor så det känns inte särskilt jobbigt att det inte blev just då. Det som däremot känns väldigt jobbigt är att jag verkligen känner på mig att jag kommer få gå över lääänge läääänge, jag känner mig nästan helt hundra på att vi kommer behöva gå till barnmorskan den 1 oktober och att jag förmodligen måste bli igångsatt innan något händer därinne.
Jag önskar verkligen att han föds under den här veckan, det skulle verkligen vara guld värt för mig. Nu börjar man ju verkligen bli så sjukt sugen på att träffa den lille, speciellt när jag i morse fick ett sms från Elin som var beräknad att föda idag hade fått deras lilla flicka i natt, men man inser ju då att det inte är så lång tid kvar för oss heller med tanke på att vi var beräknade dagarna efter varandra. Jag vill inte vänta en vecka eller två till nu innan vi får träffa våran bebis, jag vill att förlossningen ska starta nu eller åtminstone inom några få dagar!!
Jag har i princip inte tänkt något alls på den kommande förlossningen under hela graviditeten, det har liksom känns som så långt bort, som något som aldrig kommer inträffa. Men ja, nu är vi ju snart där och nu har jag faktiskt börjat tänkt på den lite grann, men jag är inte rädd alls, verkligen inte, men det ska bli sjukt spännande. Jag har liksom tusen frågor som ska bli kul att få svar på, hur kommer värkarna kännas?kommer min förlossning börja med värkar eller att vattnet går?, hur lång tid kommer det ta?, hur nervösa kommer vi vara när det verkligen sätter igång?, hur kommer jag att reagera?, HUR ONT KOMMER DET ATT GÖRA ?, hur kommer jag att hantera smärtan? och framförallt, hur kommer det kännas att bli mamma? Jag längtar verkligen efter dagen då jag får svar på dessa frågor och många fler som jag har.
En annan sak som jag tycker är lite jobbig är att jag har hört att dom flesta säger att "det sätter igång när du minst anar det", men då kommer det ju aldrig sätta igång för mig för det är verkligen det enda jag kan tänka på, och inför allt jag gör har jag tanken att "tänk om det sätter igång nu när jag gör det här" suck. Hoppas att det kan sätta igång trots att jag tänker på det hela tiden=) Kanske kommer som en chock även om jag tror att jag är förberedd på det hela tiden, och att det alla säger på så sätt stämmer. Så länge det inte blir igångsättning så får jag ju förr eller senare veta.
