Förlossningsberättelse
Jag hade tänkt skriva en förlossningsberättelse nu medan jag fortfarande minns hur allt gick till. Så här kommer den:
_______________________________________________________
Tisdagen den 30 september så vaknade jag upp vid 5-tiden på morgonen och hade som mensvärk, somnade sedan om och vaknade strax därefter igen av den där känslan. Tänkte att det kanske är såhär det känns när värkarna börjar komma igång, men det kändes för bra för att vara sant så jag bestämde mig för att inte väcka Robert.
Vid 8 åkte Robert till skolan och jag sov vidare. Klockan 10 ungefär när jag vaknade och skulle gå upp insåg jag att jag hade känt den här mensvärkskänslan till och från sedan då vid 5. Jag bestämde mig för att ringa Robert och berätta om mina värkar som nu kom ganska så tätt eftersom att det kanske var på gång nu även om det kändes minst sagt otroligt. Jag var nämligen helt inställd på att jag skulle behöva bli igångsatt. Robert blev såklart jätteglad och jättenervös och vi sa att han kunde gå på sin föreläsning som skulle vara klar klockan 12 eftersom det säkert skulle ta lång tid innan det verkligen var dags om det nu ens var förlossningsvärkar jag kände. Värkarna fortsatte att komma ganska regelbundet och jag var så fruktansvärt glad över att vi förmodligen skulle få träffa vår lilla bebis snart.
Men tyvärr började värkarna komma mer sällan och försvann sedan helt. Besviken och ledsen som jag var ringde jag Robert och sa att det bara hade varit falskt alarm. Vid 12 kom han i alla fall hem och vi var så besvikna över att det inte hade varit riktiga värkar och det kändes som att bebisen aldrig skulle komma. Sedan flöt dagen på som vanligt bara.
Klockan 20.00 började idol som vi skulle kolla på och när vi satt och kollade på det så började jag känna värkar igen, precis som jag hade gjort på morgonen fast lite starkare. Varken jag eller Robert trodde att det var riktiga värkar nu heller eftersom de förra hade avstannat. Vi kollade klart på Idol och la oss sedan i sängen och kollade på massor av avsnitt av "one tree hill", eller ja det var mest Robert som kollade för jag hade börjat få mycket starkare värkar och kunde inte koncentrera mig utan ville bara försöka sova för att se om värkarna gick över.
Men sova fick jag inte göra. Robert sov några timmar men jag låg vaken och klockade värkarna som kom med 5-10 minuters mellanrum. På morgonen var jag hur trött som helst efter en natt utan sömn och med värkar. Nu kom dom med 4-5 minuters mellanrum och vid 10 åkte vi in för kontroll på förlossningen.
Väl där undersökte en barnmorska mig och det visade sig att hon inte ens kunde känna tappen, hon sa att den förmodligen fortfarande var så pass långt bak och att det förmodligen bara var förvärkar. Hon sa också att det inte alls behövde betyda att det var på gång än utan att man kunde ha dessa förvärkar långt innan förlossningen. CTG-kurvan visade också att värkarna kom glesare nu igen, med ca: 8-10 min emellan. Nu var vi fruktansvärt besvikna eftersom vi verkligen hade trott att det var förlossningsdags.
Satte oss i bilen och åkte hem igen. Men i bilen på väg hem kom det massor av jättekraftiga värkar, det kändes inte alls som det hade gjort förut. Hela dagen fortsatte med starkare och starkare värkar, det gjorde så fruktansvärt ont och försvann varken med alvedon eller varmt bad. Det var en smärta som jag verkligen inte kan beskriva men det enda sättet för mig var att andas mig igenom dom, att skrika gjorde det bara värre. Jag kräktes och sprang på toaletten också ett X antal gånger.
Vid 20.30 sa jag till Robert att nu måste vi ringa in för är det ingenting nu så måste dom ge mig något så att jag får sova, jag var så extremt trött efter att inte ha sovit någonting över huvud taget på ett och ett halvt dygn. Robert tyckte att det kändes onödigt och trodde inte att det var några riktiga värkar nu heller. Men jag var bestämd och vi åkte in.
Vid 21 kom vi dit och hon undersökte mig och det visade sig att det hade hänt grejer! Jag var öppen 4 cm och tappen var helt utplånad. Vilken lättnad! och vilken lycka! Nu blev båda två genast superpigga igen och det kändes så himla otroligt att det verkligen var dags nu. Vi fick ett rum och dom satte CTG på mig.
Efter ett tag frågade jag när man kunde börja med smärtlindring och då sa hon att jag hade kunnat börja med direkt. Men det funkade fortfarande bra med bara andningen som hjälp, men efter ytterligare ett tag så bad jag om lustgas och det funkade verkligen jättebra! Blev inte alls yr eller illamående av det utan det gjorde bara så att det kändes lättare att ta sig igenom värkarna.
Efter ett par timmar undersökte hon mig igen och jag var nu öppen 7 cm, i samband med undersökningen gick också mitt vatten. Och det var efter vattnet hade gått som värkarna verkligen drog igång ordentligt och blev mer intensiva.
Någon timme senare bad jag om EDA, det funkade fortfarande bra med lustgasen men jag kände att värkarna bara blev starkare och ville då att dom skulle sätta den innan det var outhärdligt. Och det var verkligen lika obehagligt att sätta den som jag hade föreställt mig, men det var det värt kan jag säga.
När bedövningen började verka så kändes det så himla skönt, jag kände knappt värkarna och ändå hände det massor, helt perfekt. Jag var jättenöjd med min bedövning. Satte mig och gungade lite på en stor medicinboll också för att få honom att sjunka ner ännu mer. Det var ett enormt tryck neråt och det kändes hela tiden som om jag behövde gå på toa men barnmorskan sa att det bara var bebisen som tryckte på och då känns det så.
Allting flöt på jättebra och sedan satte krystvärkarna igång. Det var då smärtan var som värst, har hört att det känns som att slitas mellan två tåg och jag kan bara instämma. Frågade barnmorskan hur lång tid man brukar behöva krysta och hon svarade att det var så olika men som förstföderska oftast runt en timme. Jag kände att så lång tid orkar jag inte krysta och eftersom jag inte kände krystvärkarna så starkt så tröck jag på ändå allt vad jag hade.
När barnmorskan sa att jag kunde känna huvudet, det var först då man fatta att vi snart skulle ha vår lilla bebis hos oss. Efter bara 20 minuters krystande kom han ut. Han låg äntligen på mitt bröst och det kändes så overkligt men helt underbart! Han var så fin, helt perfekt! Den 2 oktober klockan 05.23 föddes Hugo och han vägde då 3680 gram och var 52 cm lång. Det var den lyckligaste dagen i vårt liv. Det gick verkligen inte att hålla tårarna borta, efter all väntan så var han äntligen här. Jag är så otroligt nöjd med förlossningen och personalen där, och självklart också med Robert som var och är guld värd.
Jag älskar min familj!
