Sandra

Tänkte att det var dags nu att kläcka en nyhet här för dom få som inte redan vet det. Jag är gravid! Den 31 mars är det beräknat att det ska anlända en ny liten familjemedlem till oss. Hugo ska bli storebror, tänka sig. Det känns jätteroligt och spännande att se vad det är för en liten krabat som gömmer sig inne i min mage. I morgon går jag in i vecka 15 och tiden bara springer iväg den här gången till skillnad mot förra.

Självklart har jag haft oturen att må illa denna gången också, varför inte liksom? Jag mår fortfarande illa ibland men det är mycket bättre än vad det var för någon månad sedan. Det värsta är alla lukter och sånt som jag bara får för mig luktar illa, som exempelvis broccoli som jag tidigare älskada att äta. Med Hugo försvann illamåendet helt runt vecka 17 så jag hoppas självklart att jag inte ska behöva stå ut med det längre än så den här gången heller.

Vi har hittills varit på två ultraljud. Här i Linköping är det två rutinultraljud istället för ett som det är på de flesta andra ställena. Det första får man göra omkring vecka 12. Det andra ska vi få göra i vecka 19. Sedan har vi gjort KUB-ultraljud för att kolla eventuella kromosomavvikelser, som tur var såg det jättebra ut och vi fick en risk på 1:21500 vilket är jättebra! Under 1:300 så erbjuds man att gå vidare med fostervattenprov. Så båda ultraljuden såg alltså jättebra ut och bebisen såg så söt ut som den bara kan i ett ultraljud, såklart.

Vi har så många funderingar på den lilla nu, är det en flicka eller en pojke, kommer den vara lik Hugo? och ja, en massa mer. Nu vet man liksom vad som komma skall, vad man väntar på. Förra gången var allt så nytt och det kändes nästan som att man inte visste vad och hur en bebis var. Nu är man lite mer rutinerad men allting känns trots det lika spännande, om inte mer.

Nu längtar man tills magen ska börja bli riktigt stor och att få känna sparkar. Man kan ju tydligen känna rörelser redan nu men det känns som att det kommer dröja några veckor för mig, för även om jag skulle känna något så skulle jag nog inte kunna vara säker på att det verkligen var DET som jag kände, och bara tro att jag inbillade mig. Magen har börjat synas lite, den är ju mycket större nu än vad den var vid det här laget i förra graviditeten, men jag tror att det mest är jag och Robert som ser det än sålänge.

Vi hoppas verkligen att allt ska gå bra nu!